Än en gång är boken bättre.

Cecelia Ahern var 21 år när hon skrev sin debutroman P.S I love you. Jag läste ut den idag och var hänförd. Den handlar om Holly, som förlorar sin man och själsfrände Gerry efter att han drabbats av en hjärntumör, och hur hon lyckas ta sig vidare i livet och hantera sin oerhörda sorg. Den handlar även om vänskap och familjeband och vikten av att alltid finnas där för varandra.

Det är en underbar bok och jag fällde många tårar. Att en 21-åring kan skriva så insiktsfullt om känslor, sorg och familj är helt otroligt. Jag kan inget om hennes bakgrund men jag tror inte att man kan skriva som hon gör om man själv inte förlorat någon som stått en nära.

Tyvärr blev jag inte det minsta hänförd av filmen som jag såg så fort jag slagit ihop boken. Visst jag grät, men jag är jag, och jag hade precis läst boken så jag hade alla känslor färskt i minne och hjärta.

Filmen är baserad på samma idé, men jag tycker knappast att den borde få ta samma namn. Karaktärerna i filmen har samma namn som de i boken, men många karaktärer är uteslutna och storyn är helt ändrad. Holly är i filmen amerikanska, en av två systrar med en ensamstående mamma. Hon och Gerry (som är irländare i filmen) bor i USA istället för på Irland. I boken bor de på Irland, är från Irland och Holly har en stor familj med gifta föräldrar, 3 brödrar och 1 syster.

Mycket annat är annorlunda och det är verkligen inte ändrat till det bättre, filmen är faktiskt lite av ett sömnpiller och går inte in på djupet i någon av relationerna utan skrapar bara på ytan och är en sådan där meningslös romantisk "chick-flick". Jag skulle vilja sparka manusförfattaren i röven för att ha sumpat chansen till att göra en riktigt bra film.

Jag är icke förtjust i Hilary Swank som innehar huvudrollen i filmen, men den kan få ett pluspoäng för att Jeffrey Dean Morgan (mest känd som Danny i Grey's Anatomy) innehar en biroll (som inte finns med i boken) för han är både bra och mumsig, och kan tydligen prata med irländsk accent!

Läs boken och undvik filmen!


(Hittade inte bokomslaget, men de två är med där också)

Harry Potter och samboskap.

J.K Rowlings böcker om Harry Potter är enastående. De är även lite läskiga, inte innehållsmässigt kanske (eller jo, en och annan sak är väl lite läskig), jag syftar mer på det faktum att jag slukar dem besinningslöst. Med andra böcker kan jag, oftast, läsa någon timme och sedan lägga ner dem ett tag och sedan läsa igen nästa dag. Det är omöjligt med Harry Potter. Även när jag läser om dem (har gjort det ett par gånger nu) är de det enda jag tänker på, när jag inte läser funderar jag på när jag har ett par minuter för mig själv nästa gång så att jag kan hinna med ett par sidor till.

Jag har läst om sexan och sjuan nu, båda två är ändå ganska maffiga böcker men det tog mig inte mer än 1½ dygn att läsa ut båda två. Jag kan bara inte lägga dem ifrån mig.

Det är läskigt.

Förresten ska jag gå och bli med sambo; Kattis och jag ska slå våra påsar ihop och flytta tillbaka till Lund. (Eller, jag ska tillbaka, hon ska dit!). Så håll tummarna för att vi får ett lägenhetserbjudande snart!

Kram på er.

Harry Bosch

Det finns en serie böcker om mordutredaren Harry Bosch, skrivna av Michael Connelly. 13 stycken är skrivna, 11 stycken finns på svenska, jag är nu inne på den 12e, Echo Park. Det ska väl tilläggas att jag har läst dem under loppet av ett par år parallellt med min kära mamma. Nu har jag köpt bok 12 och 13 på engelska. Det känns som något som är bra att göra, börja läsa allt jag kan på engelska under tiden som jag pluggar just engelska.

I alla fall så är det enormt bra böcker, Connelly har en enorm förmåga att fånga läsaren och slänga oerhört oväntande händelser i ansiktet på en så att ens föreställning om olika karaktärer ställs helt upp och ned. Tycker man om deckare rekommenderar jag Connellys böcker varmt. Han har även skrivet en del fristående böcker, nu senast Lincoln Lawyer och min favorit The Poet, som är något äldre.

Jag har i vilket fall som helst en tendens att bli kär i folk i tv-serier, filmer o.s.v. och redan efter en Harry Bosch bok var jag dödskär i denna medelålders man med en hel del aggressivitetsproblem, en jobbig barndom och en kärlek för sitt yrke mer än något annat. Ändamålet helgar medlen är formodligen hans motto. Det är helt enkelt en amerikansk version av Gunvald Larsson i Beck :)

Det är kanske märkligt men jag är en ganska märklig människa. Alla skrattar gott åt att jag var väldigt kär i b.la. Gunde Svan och Harald Treutiger när jag var liten :)

I vilket fall som helst, läs gärna böckerna som börjar serien med boken Svart eko, som enligt mig också är den mest spännande av alla!

Harry Potter-maniac!

Fick den nya Harry Potter-boken när jag kom hem från Norrköping. Jag försökte att inte läsa ut den för fort, man vill inte skiljas från historian om Harry. Igår tog det i alla fall slut, efter att jag hade varit och tittat på den femte filmen om Harry tillsammans med Simon åkte jag hem och läste ut den sista boken. Det var med en aning vemod jag lade den ifrån mig. Tänk att en bokkaraktär har följt med sen jag var 11. Boken var i vilket fall som helst väldigt bra, sorglig, spännande och glädjande, allt på en och samma gång. För er som vill vänta till den kommer på svenska kan jag bara säga - gör inte det! Den är inte speciellt svårläst och den är mycket bättre på engelska. Jag kommer nog att starta ett projekt att läsa sexan och sjuan på svenska eftersom att jag inte gjort det än, bara för att det inte ska ta slut riktigt än :)

Filmen då? Harry Potter and the order of the Phoenix. Ja, den var sådär. Mycket bra gjord med medioker upptagning av böckernas storhet och information. Jag undrar hur de ska lösa det i sexan som är proppfull med information som måste intas innan man kan begripa slutet. De har fortfarande inte förklarat tillräckligt mycket i filmerna. Vi får väl se hur de löser det.

Det har gått ett rykte om att en huvudperson dör i sjuan, jag kan säga att det är värre än så. Sen säger jag inte mer, man vill inte förstöra för de som inte läst den än.

Simon berättade för mig igår att de satt upp kriscentrum runtom i England för de som blir deprimerade över karaktärer som dör. Då har det kanske gått för långt? Även om boken fick mig att gråta mitt på centralstationen i Lund så klarar jag mig rätt bra utan en de-briefing ;)

Ta hand om er! Ikväll ska jag träffa Sven :D