Many times I thought of cutting out but my heart didn't buy it.

Jag har en konstig vana. Jag samlar på små betydelselösa saker; drinkpinnar, servetter någon har skrivit på, biljetter till konserter etc. Jag sätter in allt i ett fotoalbum och skriver vad varje sak är. Det är en massa skräp, för alla utom mig.

Igår satte jag in alla saker från USA i mitt lilla album. Idag skrev jag i det. Jag hade bland annat sparat biljetten till när jag var med Matt och Rachel på förintelsemuseumet i DC min näst sista dag i stan. Detta låter väl absurt men det var en av mina bästa dagar i USA. Jag, Rachel och Matt åt frukost tillsammans, gjorde oss iordning och begav oss ner till stan. Vi var alla lite småhungriga men vi tänkte att vi kunde äta efter att vi varit på museumet. Det var inte en bra idé. När vi kom ut från museumet igen var vi inte bara deprimerade, vi var skithungriga. Så vi jagade, jag kunde tänka mig att äta varsomhelst men de ville hitta en fin restaurang. "My last supper" som de kallade det (det var inte så morbidt som det låter). Vi hittade till slut ett ställe, som jag inte kommer ihåg namnet på, men vi hade så oerhört roligt. Jag åt den största hamburgaren jag någonsin ätit, god var den också. Matt ville ha en "bag o'doghnuts" och skyllde det på Rachel inför servitören. Den dispyten diskuterades långt efter att vi lämnat restuarangen.

När vi kom tillbaka till Tenleytown köpte vi vin till ett helt kompani innan vi begav oss hem, hem i detta fallet var Rachels hus. Vi satt ute hela kvällen, drack, pratade och hade så sanslöst roligt. Det var en sådan kväll som inte går att förklara, känslan av den kvällen... den var helt fantastisk, och vemodig på samma gång. Det var sista gången vi var så tillsammans. Förhoppningsvis kommer jag få ha en sån kväll med dem igen någon gång. Den var ovärderlig.

Jag saknar dem, så mycket. De (+ Tijmen) blev mina två bästa vänner i USA och två människor jag verkligen kommer hålla kontakt med länge, länge.

Skype med Matt snart. Underbart.
Han får alltid mig att må så bra.