There is no reason, there's no rhyme, it's cristal-clear.
I hear your voice and all the darkness disappears.

Sorg.

Jag har inte skrivit om fotboll på väldigt länge, mest för att jag har varit oerhört av denna säsongen. Jag vet inte varför egentligen, ända sen säsongspremiären har jag varit lite mätt på det. Jag antar att det har haft att göra med att jag började jobba, fortfarande pluggade och bodde hemifrån. Det fanns så mycket nytt att vänja sig vid och fotbollen fick inte riktigt plats.

I veckan fick dock sig mitt himmelsblå hjärta en oerhörd knäck då jag fick höra att Roland Nilsson och Hans Gren meddelat att Anders Andersson inte ingick i deras framtidsplaner. Jag fick god lust att brista ut i gråt. Älskade AA, som har ett sånt fantastiskt MFF-hjärta, ska inte längre få vara en del av laget. Vi mister en bra och trygg fotbollsspelare, och en fantastiskt sympatisk och trevlig människa. Jag slits mellan en önskan att han ska få avsluta med en säsong i allsvenskan med ett annat lag (och spela röven av alla), och önskan att han ska stanna i MFF-organisationen på något sätt.

Det spelar ingen roll egentligen, för sakna honom kommer jag att göra i vilket fall som helst.
Tack för allt Anders!

It's gonna be a slightly different start of the new year.

I våras formades en idé hos mig att jag skulle åka utomlands och plugga. Jag kom ganska snabbt i kontakt med en organisation, CIS, som var väldigt hjälpsamma och förklarade för mig vad jag skulle göra för att kunna åka iväg. Jag läste på om olika universitet och fastnade för American University i Washington DC. De erbjuder internationella studenter att komma och plugga tillsammans med de amerikanska studenterna på ett program som heter "Abroad at AU".

Hela hösten har bestått av stress, ångest och dokumentinskaffande från miljoner olika håll... de är förtjusta i papper de där amerikanerna, och provksrivande (TOEFL språkprov, mitt resultat? 112/120!) i tisdags fick jag lön för mödan då skolan meddelade mig att jag är antagen och ska vara på plats på skolan senast 5 januari 2009. 12 januari börjar terminen, detta innebär att december kommer bestå av ännu mer dokumentinskaffande, stress, ångest, besök på ambassaden i Stockholm, fjäsk för CSN och min bank... men det ska fan vara värt det.

1 januari, 12.20 lämnar jag Sverige (eller... Köpenhamn tekniskt sett), och kommer inte tillbaka igen förrän i slutet av maj.

Jag är glad, nervös, upprymd, panikslagen, lättad och oroad. Allt på en och samma gång.

Är det någon som har några tips på saker jag bör införskaffa innan jag åker, platser jag bör besöka när jag är där eller bara något annat allmänt så är jag mer än glad om ni delar med er av era egna erfarenheter.

Washington DC baby! Wish me luck :)

That's all.

I can only give you love that lasts forever,
and a promise to be near each time you call.
And the only heart I own,
for you and you alone.
That's all,
that's all.

I can only give you country walks in springtime,
and a hand to hold when leaves begin to fall.
And a love who's burning light,
will warm the winter night.
That's all,
baby that's all.

There are those I am sure who have told you,
they would give you the world for a toy.
All I have are these arms to enfold you,
and a love time could never destroy.

If you're wondering what I'm asking in return dear,
you'll be glad to know that my demands are small.
Say it's me that you'll adore,
for now and ever more,
that's all,
baby that's all.

Som balsam för själen.

Saknad.

Sitter i vardagsrummet vid mammas dator med en kopp kaffe bredvid mig. På datorn pratar de om Obama vs. Bush. Jag har lite huvudvärk och är fortfarande ganska trött.

Pratade precis med min älskade Jocke i telefon. Han har det bra där nere i Australien. Men jag saknar honom så mycket så att det gör ont i magen ibland. Det är jättejobbigt. Fast man får väl tänka att ett halvår inte är så lång tid, vi ses till sommaren. Men ibland önskar man bara att man fick träffa den man ville precis när man ville det. Men det funkar ju tyvärr inte så.

Jag var i Norrköping i helgen i alla fall, det var lite informell återträff för Sportscampmänniskorna. Helt okej uppslutning, vi som var där hade i alla fall otroligt trevligt. Så tack till alla som var där och förgyllde :)

Nu ska jag umgås med min mamma sen måste jag städa upp på mitt rum... suck.

Kram på er.

Mami <3

Min underbara mamma har skrivit ett fantastiskt fint inlägg på sin blogg.

Det är ovärderligt att ha en så underbar mamma.
Hon har alltid funnits där för mig och jag kommer aldrig i mitt liv kunna återgälda allt hon gör och har gjort för mig.

Man får inte välja sina föräldrar, men jag hade verkligen tur i familjelotteriet!

Valvaka med väntad utgång.

Jag hade som ambition att se hela valvakan i tisdagsnatt/onsdagsmorgon. Det slutade med att jag låg på Zebbes soffa och gled in och ut ur drömmarnas värld. Jag lyckades dock vakna till emellanåt och hålla mig fokuserad en halvtimme i taget.

Utgången var ju väntad, men inte desto mindre en lättnad. Barack Obama kliver den 20 januari 2009 in i Vita huset som USAs 44e president, och deras första svarta president. Jag ska inte påstå att jag vet vad han kommer att göra åt ekonomin, krigen och det amerikanska folkets tilltro till regeringen. Vad jag vet är att han kommer att tillföra en förändring, förhoppningsvis en positiv sådan.

De vallöften jag hoppas att han håller fast vid är främst skolreformen, förslagen om situationsändring för alla USAs lärare, och stängningen av Guantanamo Bay. Hans ambitiösa planer för att finna alternativa bränslen och påverka miljöförstöringen är också väldigt centrala.

Det alla andra undrar är hur han ska lyckas reda upp ekonomin, är ökad sysselsättning lösningen, eller statliga bidrag till Wall-street kanske?

Vi får se, och har jag tur så får jag betrakta det från första parkett i världens politiska huvudstad.

Välslipat.

I tisdags var det dags för mig och Kattis att gå på vårt första Välslipat och det var inga mindre än Kristoffer Appelquist och Tobias Persson som skulle stå för underhållningen.

Vi visste redan innan att både Kristoffer och Tobias är fantastiska komiker så vi såg fram emot 2 timmars högklassig underhållning.

Kristoffer gick på först efter en väldigt grundlig presentation undertecknad allas vår käre klubbvärd Marcus Johansson. Kristoffer jobbar inte efter ett, som han själv uttrycker det, "dramaturgiskt upplägg". Han pratar på tills han inte känner för det längre helt enkelt. Han har en fantastisk förmåga att få allt han säger att låta väldigt spontant och "just-det-detta-kom-jag-på-nu". Även om man vet att nästan alla skämt är både inövade och provade på annan publik så får man ändå känslan av att man bara sitter och lyssnar på en jävligt rolig polare. Så all heder åt dig för det Kristoffer!

Kristoffers fenomenala blogg hittar ni här.

Efter pausen gick klubbvärd nr.2, fantastiska Fritte Fritzon, upp på scen för att snacka lite goja och för att presentera årets manliga stand-upkomiker 2008: Tobias Persson.

Jag tror inte att det är möjligt att göra Tobias rättvisa i en text som den här. Han är så oerhört medryckande på scen med sin mimik, fysik och sin genialiska humor. Det sprutar satir, missnöje, imitationer och diverse iakttagelser ur honom, kryddade med en del sarkasm och uppmålade på ett sätt som är enormt originellt och intelligent. Det är, som sagt, svårt att göra Tobias rättvisa såhär - ni får helt enkelt gå och se honom själva när ni får en chans (MACK i Malmö 11 dec). Jag tror verkligen att hans humor kan nå ut till alla.

Detta blev lite av en hyllningstext märker jag, men det är svårt att skriva något annat om två så roliga, trevliga och genuina människor.

Tobias "måste-läsas-dagligen" blogg Skval till nationen hittar ni här.