Har ni någonsin träffat en person som ni på väldigt kort tid utvecklat fantastiskt starka vänskapskänslor för? Som ni känt att ni måste beskydda från allt ont i världen.
Det hände mig för ett par somrar sedan, denna personen är en fantastiskt vän, men jag vet inte vad det är som gör att jag känner som jag gör. Som att det är min uppgift att se till att inget ont händer henne/honom. Att om bara han/hon är lycklig så kan jag vara lugn.
Det är en märklig känsla, och den skrämmer mig lite. Är det ens normalt?
Som att jag utsett mig själv till någon sorts personlig skyddsängel.
Och varje dag jag är borta från den personen gör ont, för jag kan inte vara där hela tiden och stötta, hjälpa till och glädja.
Det är skitjobbigt.
Och underbart på samma gång.
För jag har en fantastisk vän i honom/henne.
Kanske är jag en "hönsmamma" som Sebbe hade uttryckt det, men detta känns annorlunda.
Tror ni på att man har en själsfrände? Inte en romantisk sådan, bara någon som man förstår och accepterar utan några restriktioner eller villkor överhuvudtaget.
Jag börjar nog göra det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar