I've been royally screwed!

Imorse väckte Kattis mig och frågade om jag inte kunde komma in och jobba, 2 stycken i teamet var sjuka och 3 av oss lediga. Eftersom att jag är så fruktansvärt snäll så sa jag självklart ja och tog mig in till Malmö.

Med facit i hand var det en dum idé.

Av någon anledning svarade jag i telefonen när jag var på jobb... det gör jag aldrig, men det faktum att det var ett dolt nummer gjorde mig nyfiken.

Enligt personen i luren var det från amerikanska ambassaden, han frågade mig på den märkligaste amerikanska brytningen (ni vet en sådan som är lite för grov för att vara på riktigt) om jag kommit in på skolan jag sökt till. Det gjorde mig konfunderad eftersom att jag vet att de på ambassaden redan vet att jag kommit in. Men jag svarade ja och fick ett grattis till svar. Han fortsatte och sade saker som att de har koll på folk nu i dessa "svåra tider" - jag tänkte omedelbart på finanskrisen, och tänkte "fan - nu ska de säga till miga tt jag måste skicka in mer dokument på hur mycket pengar jag har". Han tänkte på något helt annat - the war on terror som han sa. Han fortsatte med att berätta att de vet att jag är vän med en som heter Blake Wilson som bor i USA och att de har kopplat ihop honom med terroristgrupper.

Jag blev iskall.. på fullaste allvar, det har aldrig hänt mig innan. Iskall och svettig. Inte för att jag trodde på dem, inte en chans - jag känner B bättre än så - jag blev kall för att jag tänkte "fan - nu kommer jag itne få åka för att de är dumma i huvet". Men istället för att försvara mig själv började jag försvara B - jag svamlade nog rätt mycket. Om värderingar och sånt där. Pinsamt såhär med facit i hand.

Han fortsatte fråga om hur vi träffats och vid det här laget kämpade jag mot tårarna och drog kortversionen om hur vi träffats. Hela tiden tänkte jag (förlåt till de som jag nämner nu!) att det nog var Grapne, Jocke, JP, Simon eller Frölund som hade lite tråkigt och ville jävlas med mig... men jag vågade inte riktigt utbrista "detta är ett skämt" alternativt lägga på - för tänk om det var någon från ambassaden? Då hade det nog varit en dum grej att göra.
Så jag fortsatte med mitt nervösa sammanbrott, och när personen i luren insåg hur nära jag var på att bryta ihop helt sade han "du kan ju fråga Blake om han känner knappen och Hakim".

NRJ - såklart!!
Inga mindre än min (före detta) bästa vän Kattis och min (före detta) bror, hade kommit på den dumma idén att mejla NRJ och anmäla mig till "the wake-up call".

Jag skäms inte för att jag gick på det (även om jag avskyr att bli lurad) - jag skäms mer för min reaktion. Hur jag på fullaste allvar nästan började hyperventilera och nästan bröt ihop. Hur jag svamlade dumma försvar för min Blake.

Inte för en sekund trodde jag på deras anklagelser.
Jag känner min B bättre än så.

Dock måste jag säga att de är lite grymma på NRJ (and not in a good way) för de låter det gå lite för långt, de hörde tidigt hur ont det gjorde i mig att höra deras dumma anklagelser (trots att jag hela tiden tänkte 'detta är ett skämt'). De borde bli bättre på att känna av situationen.

Nu ska jag bara försöka ta mig igenom dagen och vänta på att jag kan skratta åt denna - väldigt märkliga - händelse!