Sympati.

Det här med sympati gör mig så förvirrad ibland kan ni tro.

Jag ser mig själv som en väldigt sympatisk människa, jag har stor förmåga att känna empati, sympati, medlidande, allt det där. Det enda jag inte kan förstå är; hur kommer det sig att vissa människor knappt ens vet vad det betyder?

Person X litar aldrig på någon, han vill alltid vara i ledarposition och makt är hans drog. Hans mamma har förmodligen aldrig lärt honom vad medmänsklighet är och om hon har gjort det så har han glömt det rätt snabbt.

Han tror blint på att "den starke överlever" och att man ska utrota "den svaga länken" ur en grupp. Teamwork är inte direkt hans grej och om någon går emot honom så får de höra exakt vad han tycker och tänker och ska bara ta det. Men om någon annan får för sig att säga vad de tycker till honom så blir det ett jävla liv.

Han bryr sig inte om ifall han sårar någon när han går fram, han har skygglappar på och plöjer fram som en bulldozer genom livet.

Nu undrar jag bara - hur klarar han av att leva med sig själv?

Hur i hela friden kan han låta bli att ligga vaken på nätterna och ha dåligt samvete för att han sårar folk när han säger till dem att de är tjocka, fula och korkade? (Ja - han säger faktiskt det.)

Detta är för mig ett mysterium, jag kan inte ens skälla ut någon (helt befogat) utan att två sekunder senare kvävas av dåligt samvete och tvinga mig själv att be om ursäkt. Det är kanske inte heller helt sunt men hellre för mycket samvete än inget alls.

Det här blev förmodligen jätteflummigt och obegripligt, men det var bara lite tankar.

Idag är jag läxfri :)