Fotboll.

Det är längesen jag var på fotboll. Jag har varit i Norrköping i två veckor och därmed missat två matcher, båda mot Djurgården. Nästa match är borta mot Hammarby, dagen innan jag åker till Stockholm. Den missar jag också av naturliga skäl. Jag är i Stockholm när vi möter Helsingborg hemma, så den missar jag också. Jag tror aldrig att jag har missat så många matcher på rad och det gör lite ont. Jag har abstinens, och det är lite sjukt.

När Malmö tog emot Djurgården på Malmö stadion förra tisdagen låg jag i en soffa i ett kök i Norrköping, på Himmelstalundsområdet för att vara mer exakt. Jag hade Jockes mobiltelefon inställd på radiosporten och hörlurar inproppade. Jag låg och ålade mig, pustade, skrek, ylade och klappade händer samtidigt som 10 par ögon tittade på mig som att jag inte var riktigt klok i huvudet och Sebbe utbrast "Men Zabbe, det är allsång på skansen, kan du inte göra det där någon annanstans?!". Det kunde jag självklart göra, jag hade ju radio på, men saken är den att jag är inte van vid att vara helt ensam när det är fotboll. Jag behöver någon att dela allt med. När sedan Jonathan Johansson tryckte in 1-1 var det omöjligt för de andra att höra allsång på skansen (jag tror förresten att det var slut då ändå) för jag hoppade runt i köket som en annan galning. Jag gjorde en Chandler-dans, ni vet Chandler-dansen? Jocke tittade på mig och sa "Du är fan inte riktigt frisk". Det har jag aldrig påstått att jag är heller, men jag var ju tvungen att fråga AIKaren framför mig, "Vadå? Har du aldrig sett någon bli såhär innan när det är match?" då svarade han lugnt och med en lite konstig blick på mig "Nej".

Det fick mig att fundera, vad är det som gör att vissa kan vara lugna och begränsa sina känslor när det kommer till fotboll? Vad är det som gör att andra blir tokiga och inte kan behärska sig? Vad är det som gör att det kryper i hela kroppen på mig på matchdagar? Det som gör att jag får ont i magen när jag vaknar. Hur kan det komma sig att vissa tar förluster och vinster med ro, medans andra antingen gråter av glädje eller lycka? Jag vet inte... men visst är det ett fenomen?