Min bästa vän.

När jag var 6 år gammal skaffade vi hund. En underbart söt liten svartvit blandras. Han är en blandning mellan papillon och cavaljer king charles spaniel och vi döpte honom till Freddie. Senare utökades hans namn till Freestyle Freddie då mamma började tävla agility i lag med honom. Laget hette "Ågren", ganska lustigt namn faktiskt.

Han var inte stor, jag fick nästan plats med honom i mina handflator och då ska det väl tilläggas att jag var inte så stor jag heller på den här tiden. Den lilla hunden kröp in i våra hjärtan så snabbt att det var överväldigande. En envis, lynnig liten hårboll, man visste aldrig var man hade honom. Mamma började träna honom, lite lätt lydnad för att vi skulle kunna ha lite pli på honom. De fastnade för agility båda två, herregud vad vår lilla hund älskade att springa genom tunnlar och hoppa över hinder. Duktig var han också. En SM-final finns med på meritlistan, tyvärr var mamma tvungen att stryka honom på grund av att han inte kunde gå på dagen då finalen skulle gå av stapeln. Jag tror att det var i Uppsala.

För vår underbara lilla hund är en liten katt, med minst nio liv, han har överlevt så mycket. Vi har länge trott att han skulle överleva oss alla. Hans hjärta har stannat på operationsbordet, han har blivit biten av en schäfer, han har fått diskbråck, han har haft otaliga smärtor i ryggen och har åkt in och ut hos veterinären. Nu lider han av ett hjärtfel som orsakar lungödem. Många gånger har vår älskade lilla hund skrämt livet ur oss, men trots allt har han överlevt och fortsatt att förgylla vår tillvaro.

Han är en speciell hund, han är fortfarande precis lika lynnig som han alltid har varit och det är nästan omöjligt att få honom att göra något han inte vill. De flesta som träffar våra hundar (vi har en till som heter Benzo) fattar tycke för Benzo och tycker att Freddie är en irriterande envis, skällig jycke. Det kan de gärna få tycka, jag bryr mig inte, jag älskar Benzo också, men Freddie... han är min bästa vän. Han vet saker om mig som ingen annan levande själ någonsin kommer att få reda på.

Ni kan tycka att jag är löjlig, det är ju bara en hund, men för mig och min familj är han så mycket mer. Han är en individ, en familjemedlem, och han känner oss precis lika bra som någon av er gör.

Imorse fick jag ett brutalt uppvaknande när min bror berättade att Freddie hade kollapsat under sin morgonrunda med Mats. Mamma ringde veterinären och hon tror att det är Freddies hjärtsjukdom som spökar. Att hans hjärta inte orkar pumpa runt blodet när han börjar röra på sig så att han inte får tillräckligt mycket syre till hjärnan. Om det är så, om hans hjärtfel börjar bli värre, då tänker vi inte låta honom lida. Jag är panikslagen, vi har tid hos veterinären på fredag och Freddie fyller tolv år imorgon, det är med stor sannolikhet hans sista födelsedag.

Jag förstår inte hur jag ska klara av att gå upp ur sängen på morgonen utan att han springer runt benen på mig.

Med all respekt för Benzo som jag älskar av hela mitt hjärta, jag kommer vara helt knäckt den dagen min älskade Freddie inte finns längre. Så snälla, håll tummarna för att läkaren säger att hans hjärtfel inte förvärrats, att det bara var något tillfälligt. Snälla hjälp mig att be för min hund.

Jag älskar honom.