The kindness (and unkindness) of love.

Min morbror och moster har en sådan där kärlek som jag inte riktigt trodde på innan, och som jag definitivt inte trodde att jag kunde hitta.
Den är förnuftig och galen på samma gång, intelligent, den är ödmjuk och uppblåst. Den är bejakande och försakande. Den är perfekt och har brister.
Den är allt.
Och den är en sådan kärlek som inte bryr sig om andra förälskelser, attraktioner eller bekräftelsebehov, den finns där och visar vad som är viktigast.

Om man vet att just den kärleken finns för en. Hur gör man då för att ignorera den?
Hur förklarar man för folk som bara tror att man blivit sinnessjuk, att det faktiskt är rätt? Hur lär man sig att inte bry sig om vad andra säger?

Till Svempan och Idha; släpp aldrig varandra, ni har det vackraste jag någonsin sett.