Jag hade tänkt berätta om hur det gick på första dagen på nya jobbet.
Jag hade även tänkt berätta om hur det var att se Järvheden igen (underbart).
Men det blev mörkt, jag gick ut med en hund, jag umgicks med en valp, jag kom hem och började titta på gamla bilder.
Jag vill inte berätta något längre.
Jag vill bara lida lite till... och älska min hund som jag aldrig får se igen.
Jag vet att många tycker att jag överreagerar, er skiter jag högaktningsfullt i, ni vet inte vad det innebär att förlora sin bästa vän...
När är det meningen att det ska börja kännas bra? Nu är jag bara tom, bokstavligt talat, jag tror att någon har skjutit hål i magen på mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Först känns det för jävligt, sen kännsdet tomt, sen känns detdrägligt och till slut känns det faktiskt - även om det känns långt bort just nu - bra.
Minns detta: Du får må hur dåligt som helst just nu men: när det händer bra saker får du också må bra - det innebär inte att du sörjer mindre.
Till dem som tycker att du överreagerar: Då har ni nog helt enkelt inte känt av den ovillkorliga kärlek man får av en älskad livskamrat som en hund är
Stor kram
Tack för dina fina ord Åsa, det är skönt att ha någon i sitt liv som bryr sig om en och försöker hjälpa så mycket som du gör.
Jag vet att man måste leva vidare, det är svårt nu bara även om det blir drägligare snart.
Kramar
Läste dina inlägg från Freddiedagarna nu igen...tårarna strömmar. åh, jag vill ha honom här igen! Ser ibland hundar där ute som liknar honom..Vill stanna då och säga..Ta hand om honom/henne, dom finns inte alltid hos oss!
Skicka en kommentar