Jag undrar om jag någonsin kommer att läka, just nu är mitt hjärta 1 millimeter stort med en 0.5 millimeters nål körd rakt igenom... det känns så i alla fall..
Min hund, min bästa vän, min följeslagare, min älskling... jag kan inte komma ihåg hur livet var innan du fanns, jag är inte alls sugen på att ta reda på hur det kommer vara utan dig...
Jag hoppas att du vet att vi alltid har älskat dig, mer än du kanske anat. Vi älskar dig fortfarande, det kommer vi alltid att göra.
Det känns som att jag ska be om ursäkt, kanske borde jag säga varsågod, du mådde inte bra, jag vet det... varför är det då så svårt?
Hur fan ska jag lyckas fylla det här tomrummet? Hur ska man orka gå upp på morgonen?
Allt känns så opassande...
Jag önskar att vi aldrig åkt, jag önskar att du låg här nedanför mig och gnällde för att du ville ha resterna av min Daim-glass... jag hoppas att det känns bättre om några dar, för just nu är allt bara svart....
Lova att du finns där ute någonstans, jag måste tro att du inte bara försvunnit... vi ville ju bara att du skulle slippa ha ont.
Det var dags nu, och vi gjorde det bara för att vi älskar dig.
Förlåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Usch stackars er!
Jag vet hur det är - känns obegripligt till att börja med. Men även om det inte känns så nu sjunker det in såsmåningom. Man får må dåligt och vara ledsen! Och när man smält det får man vara glad åt de underbara minnnen man har fått.
Stor stor kram!
ÅSa
Skicka en kommentar