Just nu hade jag inte haft något emot att ha en hund som pockade på uppmärksamhet och tvingade ut mig på en uppfriskande promenad.
Eller att ha Kajsa tio minuter bort att promenera med.
Eller power-walka med Kattis och hundarna.
Summan av kardemumman, jag behöver promenera och prata. Med någon som vet vem jag är. Jag är inte riktigt bekväm med att besvära folk här med mina små sällskapssjuka infall och knasiga söndagshumör än. Det kommer förhoppningsvis så småningom. Om inte så kommer jag ju alltid att ha Emma.
9 oktober. Då kommer min Bästaste till Norrköping. Då mår jag bra. Uj, vad jag längtar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
kan du inte gå ut och besvära första bästa person du ser på gatan? det lär ju inte vara någon du kommer träffa igen så då gör det ju inget hur knäpp du än är. :)
Känner precis som du just nu...:( Usch! Saknar dig massor! P.s. Nu har jag anmält mig till högskoleprovet! D.s.
Skicka en kommentar