Sitter och skriver en uppsats till litteraturen. Jag vet inte... hur det känns alltså. När jag gick på högstadiet och ibland till och med på gymnasiet så kunde mina lärare bli imponerade av mina uppsatser. Det säger jag inte för att vara självgod, det är faktiskt sant. Särskilt på högstadiet och speciellt min svensklärare, kunde säga att jag skrev som en människa med mycket livserfarenhet, att jag använde mitt språk skickligt och att det var en fröjd att läsa mina texter.
På gymnasiet skrev jag en text som jag blev nöjd med, det var en sex sidor lång analys av Sleepy Hollow, min svensklärare sa att det enda hon kunde kritisera var källförteckningen, och det är ju positivt.
Men nu... nu, det går inte. Jag kan inte. Orden kommer inte fram som jag vill, jag pausar två gånger i minuten. Orden rinner inte ur mig som de brukar. Allt jag får på pränt låter omoget och alltför enkelt för en universitetsuppsats. Det är hackigt och osäkert, det är tråkigt och ooriginellt.
Ordinärt helt enkelt.
Vad hände?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror att lite kan ha med prestationsångest att göra. Om jag känner dig rätt ställer du garanterat högre och högre krav på dig själv. Om du tycker att uppsatserna håller samma standard som de höll tidigare kanske det innebär att de faktiskt håller högre standard men dina krav på dig själv har ökat så du ser inte förbättringarna. Sen är det stor skillnad på gymnasiet och högskolan och som jag skrivit till dig innan - de förändringarna tar man inte till sig över en natt - det växer man in i efter hand.
Lycka till!
Tack Åsa, du är snäll som orkar kommentera mitt gnäll :)
Jag gnäller ju tillabsk lite också! :-)
Skicka en kommentar