Elever är lärare.

Idag har jag varit med och hållit i en kompetensutvecklingsdag för mina lärare, tufft va? ;)

Det var faktiskt riktigt roligt.
Vi började med att berätta varsin personlig historia om någon lärare som betytt mycket för oss (jag pratade om min svensk-engelsk lärare som jag haft är på gymnasiet) för att visa dem att lärare faktiskt gör skillnad. Sedan fick de diskutera i grupper om hur en bra lärare är, hur en bra elev är o.s.v. Sen fika och sen prat om sammanslagningen ÖSG - Bernadotte och Pauliskolan som numera tillsammans har bildat Pauli gymnasiet. Det har varit, och är fortfarande, en väldigt infekterad fråga som vi kände var tvungen att vädras ytterligare för att dialogen ska fortsätta. Fick reda på att det fortfarande finns en del missnöje och att dialogen inte är så jättebra mellan vissa lärare.

På frågan om vad man ska tänka på när två kulturer slås ihop fanns många svar. Jonas var mest klockrent.
"Man ska vara på den vinnande sidan"
Lite så har det känts... BG fick en hel del snytingar som jag försökte backa upp men jag blev nog lite väl engagerad, borde lutat mig tillbaka och låtit dem diskutera det mer men när man får en kommentar som;
"BG-elever tror att de är så mycket bättre än alla andra" är det rätt svårt att vara tyst eftersom att det påståendet går emot alla mina värderingar och allt jag tror på. Jag tror aldrig någonsin att jag är bättre människa än någon annan, för det är jag inte. Jag beklagar om NV eleverna tycker att vi har sett ner på dem men det har i alla fall inte varit min mening, jag kan inte prata för alla andra, det finns säkert någon.

Konstigt då när folk har så svårt att förstå att Bernadotte vill behålla sin stolthet som ett speciellt program, ett speciellt gymnasium.
En sak man borde göra är att byta namn på hela skolan, bort med Pauli, in med något nytt. Det kommer nog bli bättre nu för det var mest vi treor som var missnöjda då vi har gått längst på den gamla skolan. Ettorna vet ju bara om det som finns nu så när de går i trean kommer det inte att vara likadant längre.

När jag skulle säga hejdå till Christoffer (IR och historialärare) och Camilla (Svenska-engelska och min mentor) bröt jag ihop litegrann. Gråten kom, och magontet. Jag förstår bara inte hur jag ska klara mig utan de två som hjälpt mig genom allt svårt och jobbigt på olika sätt, men lika värdefulla. Det kommer bli riktigt jobbigt, och nu när det är sommar kan man inte ens gå och hälsa på dem. Trist, hoppas att jag lyckas hålla kontakten med dem i alla fall.

Tack för tre fantastiska år. Det har varit en underbar tid som jag aldrig glömmer. Jag älskar alla er som gjort den här tiden värd att minnas!