Inte så bra.

Jag är faktiskt inte så glad. Kanske inte det bästa stället att skriva det på, i en blogg på internet öppet för allmänheten. Men varför ska jag dölja det egentligen? Måste jag verkligen alltid vara glad?

Jag har precis tagit studenten, världen ligger för mina fötter, blablabla. Själv har jag ångest för att jag inte kommer få något jobb på grund av min hoppiga sommar. Hemifrån 6-22 juli (Norrköping) och 2-13 augusti (Stockholm), där emellan finns inte mycket tid för jobb. Det är juni isåfall då jag kan jobba. Problemet är bara att det är svårt att hitta någon som vill anställa någon som bara kan jobba lite då och då.

Ovanpå det har jag gjort mig ovän med någon jag skattade väldigt högt i mitt liv. Jag hade glömt hur det känns, insåg precis att jag inte varit ovän på riktigt med någon på nästan två år. Jag brukar försöka hålla mig ifrån det, men nu blev det för mycket för mig, min ångest och mitt krossade hjärta, (och lite spott på min jävla stolthet också)

Å andra sidan har jag världens bästa familj, andra underbara vänner (särskilt Helena och Johan som verkligen ställt upp för mig på senaste tiden, ni är underbara <3) och... ja... två söta hundar:)

Varför blir man aldrig nöjd?
Kanske kräver jag för mycket av livet... jag vill bara att det ska vara bra.