Min åsikt.

Sarah (http://enobeskrivligpassion.blogg.se) har skrivit en del på sin blogg om händelserna på Rosengård de senaste dagarna. Folk som bränner, kastar sten o.s.v. och det blev ramaskri när hon skrev att "det är dags att sätta hårt mot hårt".

I vanliga fall håller jag mig helst utanför den här sortens debatter för att jag är rädd för att bli klassad som rasist. Det är knappt lönt att säga att man inte är det för så fort man har en åsikt får man automatiskt en rasist-stämpel. Jag känner invandrare/utlänningar/nysvenskar, vad ni nu vill kalla dem, från Polen, Palestina, Iran o.s.v. som är hur underbara som helst. Jag har en kille i min klass som är en av de underbaraste personer jag någonsin träffat och jag drar inte alla över en kant. Aldrig, för jag hatar när folk generaliserar, jag vill inte bli inplacerad i ett fack bara för att någon tycker, vid en första anblick, att jag passar in där.

MEN (känner mig som Tony i Let's dance - juryn), jag är också av den åsikten att man måste våga prata om saker som händer, även om de är kontroversiella, och när det handlar om invandrare i Sverige är det verkligen kontroversiellt. Folk väljer ofta den enkla vägen och håller käften istället för att säga vad de tycker. Så härmed förklarar jag min ställning i saken, för att citera Timbuktu.

Jag respekterar ALLA människor som gör rätt för sig. Som försöker att ta ansvar, som följer lagen, som kan skilja rätt från fel, som inte våldtar, misshandlar och stjäl. Som respekterar andra människor och tar ansvar för sina handlingar. Tyvärr är inte alla människor så, det gäller både svenskar och invandrare, men när det händer saker som det gör på Rosengård för tillfället, när brandkåren och polisen blir stenade, när folk bränner saker, vad gör man då? Man kan inte bara sitta på rumpan och säga 'det går över', det funkar inte så. Ungdomarna vill ha något att göra, någonstans att vara, fine, men ärligt talat, finns inte det? Jag och mina kompisar träffas på fotboll, vi går o fikar, vi träffas hos varandra, vi ses i stadsparken o.s.v. Jag blir inte tokig och sätter fyr på hela Värpinge för att det inte finns något ungdomshus i Lund som tilltalar mig.

Jag går på Bernadottegymnasiet, min klass yrkesmentor James är brandman och jobbar på något som kallas dagstyrkan. I deras jobb ingår att åka runt till olika skolor och informera om brandkåren och vad de gör för att förebygga att saker som händer på Rosengård as we speak. Mest för att i de här ungdomarnas land är en myndighet en myndighet, de kan inte skilja på dem, militär, polis, brandkår, för dem är alla samma. Trots att de lägger energi på detta så händer sådana här saker.

Jag håller däremot inte med folk som säger 'skicka hem dem', jag säger som Kajan "Man släcker inte eld med vatten, utan med bläck". Förebyggande syfte, alltid, när vi tar emot invandrare så släng inte bara ut dem i något segregerat område, ge dem en mentor, integrera dem, berätta för dem hur det svenska samhället fungerar och är uppbyggt, för i dagens samhälle händer inte det. Varför? Gör något! Och var människor, var humana, visa medkänsla. För det enda som skiljer oss från varandra är geografi och hudfärg. Alla har olika förutsättningar, respektera varandra, hjälp varandra!

Jag är en helsvensk tjej, som ni alla vet, och det är inte bekvämt när folk skriker 'snygg röv' efter en, tar en på rumpan, är påträngande och inte respekterar när de blir avvisande. Jag är ledsen men det är inte svenska killar som är såhär mot mig. Varför? Jo för svenska killar är uppfostrade av svenska föräldrar som berättar för dem hur man respekterar kvinnor. De utländska killarna har en helt annan syn på kvinnor, så är det bara. Jag hör hur folk berättar om deras högstadieskolor där det var slagsmål varje dag, datorer blev stulna, rutor krossade, lärare hotade o.s.v. och jag inser vilken bubbla jag har växt upp i. I Veberöd och Dalby hände nästan aldrig något sådant, och om det gjorde det så var det oftast tjejer som råkat bli kära i samma kille eller något liknande. Det gick ca en eller två personer med utländsk bakgrund på min skola, och de var adopterade. That's the hard truth.

När min generation blir pensionärer, och våra barnbarn växer upp, då hoppas jag att vi är så pass integrerade (jag säger vi för på ett sätt är svenskar också segregerade) att vi vågar uttrycka våra åsikter om varandra och berätta för varandra att 'det här är inte rätt'. Vi måste vara ärliga mot varandra. Det går inte att bara säga 'skicka hem dem', det är inte humant. Jag kan däremot sträcka mig till en sorts "three strikes and you're out" mentalitet.

Som ni märker vet jag knappt vad jag själv tycker, jag vill inte dela upp folk i hudfärg, jag vill dela upp dem i rätt och fel. Mördare är i 'fel'-facket, oavsett ras. Och så kommer det alltid att vara... i min värld!


Över och ut.